# Gråt Author: Skogselva För 300 år sedan var det normalt för både män och kvinnor att gråta öppet. Genom tiden ändrades detta och nu, av någon konstig anledning, är det inte okej för män att gråta längre - bara för kvinnor. Kan man få en smått filosofisk diskussion om varför det är så? (Det är INTE en biologisk skillnad och det är bara befängt att påstå att det skulle vara det.) Jag gillar att filosofiera, men det här vet jag inte hur jag ska ställa mig till. Idéer? ## Comment 1 Author: LenaR Intressant! Vad var det som hände som gjorde att det blev "omanligt" att gråta? Jag har för mig att Goethes Werther grät en hel del, och det är ungefär 200 år sen. Och Schumann har beskrivit hur han varje dag sätter sig vid pianot, spelar Bach och gråter. Fick män gråta under 1800-talet? Vad hände sen? ## Comment 2 Author: Skogselva #1 Werther, och Elises äldsta bror hängde sig ju dessutom på Werthers läppar tills denne dog. (Hon hette väl Elise eller är det bara Beethovens?) Jag har för mig att det hade med industraliseringen att göra, att människan då skulle bli så kompakt och mekanisk. Men jag tror män fick gråta på 1800-talet. ## Comment 3 Author: Maria Jag funderar om det inte kan vara så att det såg olika ut i olika samhällsskikt även på 1800-talet? Att det var fint och känslosamt i de "intellektuella" kretsarna medan det var omanligt i "arbetarkretsar" Dessutom så var skillnaderna eller gapet mellan dessa grupper större för 200 år sedan. ## Comment 4 Author: Skogselva #3 Kanske det. Å andra sidan så var det de rika som satte trenderna. (Men så är det väl än) ## Comment 5 Author: Maria Den historia vi har tillgång till speglar ju oftast de högre samhällsskikten och kulturen medan folkets historia var en annan verklighet![Obestämd](http://epoker.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-undecided.gif "Obestämd") ## Comment 6 Author: Skogselva Sant ## Comment 7 Author: LenaR Ju mer jag tänker på det desto konstigare blir det. Varför i himmelens namn skulle det vara omanligt att gråta? Jag har inga infallsvinklar på hur det gick till. Någon gång måste det ha blivit en uppdelning som sa att intellekt är manligt och känslosamhet kvinnligt. Är det för sent att skylla på Freud? ![Oskyldig](http://epoker.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-innocent.gif "Oskyldig") ## Comment 8 Author: Skogselva Visst är det konstigt? Kanske skulle vara Freud, men jag tror nog att det skedde tidigare. ## Comment 9 Author: Maria Ja, Freud har nog inte så mycket med detta att göra tror jag. "Machomän" eller denna typ har funnits ganska långt tillbaka i historien och i olika kulturer. Jag funderar på om våra religioner kan ha påverkat detta. Religioner har ju ofta en ganska speciell syn på kvinnor. Religiösa skrifter har oftast nedtecknats av män. Eftersom kvinnan ofta anses som den underdåniga och svaga så blir ju män per automatik dess motsats. Bara lite funderingar... ## Comment 10 Author: LenaR Machomän har nog funnits lika länge som människan, men ibland ingår den stora gråten i dessa "manliga mäns" repertoar. Så jag tror inte machokulturen förklarar "pojkar gråter inte"-uppfostran. Men helt klart handlar det om att göra skillnad på män och kvinnor, och gråten associeras till svaghet. Det kanske bara är en trend som kommer och går? Som fåfänga - under 1700-talet var män lika stora påfåglar som kvinnor, under 1900-talet har det mestadels varit kvinnors privilegium att dra blickarna till sig med extravagant utseende. I alla tider har det ju funnits saker som hör det kvinnliga till och saker som hör det manliga till. Vad som räknas som kvinnligt och manligt är ofta slumpmässigt. Mitt eget område t.ex, keramik, har omväxlande varit kvinnoyrke och mansyrke. Det kanske bara är slump att gråten varit tabubelagd för män? ## Comment 11 Author: Skogselva #10 Kanske. Det för mig till en annan intressant följdfråga. Iaf i teve-serier så är det ju jätteuppdelat kvinnligt och manligt - och en man som gör något "kvinnligt" är oftast homosexuell. (Jag är inte säker på hur det ser ut i verkligheten.) Om balett ansetts som något manligt och mecka med bilar ansetts som kvinnligt då hade det väl fortfarande varit samma sak? Hetrosexuella män sysslar med balett, homosexuella män meckar med bilar. ## Comment 12 Author: LenaR #11 Svårt att föreställa sig bytet mellan balett och bilverkstad, men jag tror du har helt rätt. ## Comment 13 Author: Author7 jag tror att det har något med ynklighet att göra. Om man gråter och visar sina känslor anses man som ynklig och när man håller inne md det står liksom ut då är man stark. Egetnligen tycker jag att det är tvärtom. Jag menar en som gärna vill gråta men vågar inte pågrund av det är fånigt blir därmed en svag stackare som inte vågar visa vem han / hon är. såna som vågar vara sig själva - vågar brista ut i gråt när de är väldigt ledsna eller arg ( det finns arga som gråter i frusation ) då är man stark! ## Comment 14 Author: Skogselva #13 Jag gråter nog ofta, till mitt eget förtret. Jag blir sällan ledsen/rörd till tårar, men arg... jag gråter alltid när jag blir arg och det är jättestörande. ## Comment 15 Author: Skogselva Diskutera mera! ![Flört](http://epoker.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif "Flört") ## Comment 16 Author: Skogselva Nu har jag funderat, för det har ju gått ett tag sedan jag läste Dorian Gray's porträtt. De är väldigt raka på sak i boken, de säger vad de känner och varken Lord Henry eller Basil är särskilt rädda för att erkänna hur vacker Dorian är. Likadant i Unge Werthers lidande, förstsås, de var inte alls rädda för att vara öppna om sina känslor, men det är väl ändå cirka 100 år som skiljer böckerna åt? Nu vet jag inte vad det var jag funderade på, är lite snurrig av att ha läst en massa bibliska texter inför sommarkursen. Där gäller det att tänka ordentligt om man ska fatta något.