Siaröfortet är nog en av de mest misslyckade anläggningarna i det svenska kustförsvarets historia. Problemen började redan under uppbyggnadstiden. När fortet sedan var färdigt användes det i knappt tio år. Arbetet startade 1916 och avslutades vid fredsslutet i november 1918. Då var pengarna slut, fortet halvklart och manskapet på ön hade strejkat två gånger under bygget. 1921 tog byggandet åter fart men problemen fortsatte när bygget var klart 1924 hyrde man in en konstnär från Frankrike som skulle måla betongen men konstnären valde att måla färgglada liljor och andra blommor på pjäserna. Efter fyra försök anlitades i stället en målare från Ljusterö.

För de flesta militäranläggningar är fiendesoldater det största hotet. För Siaröfortet var det fukten lustigt nog. 1926 bemannades fortet för första gången men de förlagda soldaterna fick inte ligga kvar länge. Hur mycket de än eldade i pannrummet lyckades de inte få bort fukten. Centralvärmen, som infördes 1928, räckte inte den heller. I stället flyttade man personalen ut i byggda hus på ön. De finns kvar än i dag och fungerar som vandrarhem och cafeteria.

 Reservkadett Lennart Hanssons tjänstgjorde på Siaröfortet under beredskapen. Utdrag från hans anteckningar finns att läsa i en av museets broschyrer:

” Det som fanns kvar av försvarsanordningar var dels mineringen i Furusundet och dels ett lätt 57 mm-batteri som skulle försvara mineringen. Jag skulle kontrollera att mineringen fungerade. Det visade sig att den var intakt, men var minorna låg och hur många som fanns hade vi inga uppgifter om. Vi fick helt enkelt ro runt ön hitta minorna. När detta var klart och vi testade strömmen visade det sig att inget fungerade då ledningarna var så ärgade.”