Jag anser också att det är en sjukdom. När man är nyförälskad borde man faktiskt kvalificera sig för en sjukskrivning! Man gör ju ändå ingen nytta på jobbet, och man kan inte göra något alls för att plågan ska gå över.

Så jag är helt inne på romarnas linje. I förälskelsen är man, om inte psykotisk, så åtminstone borderlinegalen.

Möjligt, jag har aldrig varit kär så jag vet inte hur man blir.

Men jag kan ju tänka mig att det inte är lika sjukligt som romarna får det att låta, även om en förälskad kanske inte är helt logisk.

Alla människor blir visst inte kära. Och en del upplever första förälskelsen i medelåldern. Jag har kompisar, lyckligt gifta, som aldrig varit förälskade. Det är ju inte samma sak som kärlek!

Men det romarna beskrev - feber, svettningar, sömnlöshet, galenskap och mani. Även blek hy, rodnad och aptitlöshet är vanliga symtom - allt det stämmer. Plus koncentrationssvårigheter, dagdrömmeri, oändlig aptit på *censur* och allmän oduglighet i vardagslivet.

Ah, vad det var länge sen jag var förälskad!

#3 Verkar som du trots allt tycker det är en härlig sjukdom att vara drabbad av.

Där ser man, förälskelse och kärlek är inte samma sak, jag har mer eller mindre behandlat dem som synonymer, när man inte talat om föräldrakärlek, syskonkärlek och den sortens kärlek.

Lite kul i sammanhanget. Jag googlade för att se om jag kunde hitta mer om kärlek som en sjukdom och kom till vårdguiden…

Lustigt att just de beskriver kärlek, tänkte jag.

När jag träffade min man så kunde jag varken äta eller sova Jag gick ner 5 kg trots att jag var mager som en sticka innan.

Numera så sover jag gott och äter med glädje

Jag blir så himla lätt förälskad och målar upp illiusioner om hur personen i fråga "ska vara" och drömmer om den på det viset istället för att se personen för den han egentligen är. Det är nog en slags förälskelse som man inte ska förväxla  med kärlek för då känner man personen bättre (förhoppningsvis)och älskar honom för den har är. Dock tar det tid att hitta såna personer och det tar lika stor tid att hitta det förtroendet för sig själv. Att kunna älska sig själv trots sina brister är också viktigt för att få ett förhållande att fungera vilket gör att även jag själv har lite starka moraler när det gäller kärlek. Ett förhållande ska alltså bestå av ett par personer som älskar varandra för dem dom är och inte hur dom vill att den ena vill att man ska vara.

På det sättet har jag nog varit lite mer förälskad i själva kärleken, känslan av att vara kär och att ha ett ömt förhållande utan att riktigt veta vad det innebär.

så såna där symtomer har jag ofta upplevt utan att riktigt göra något åt dem , men kanske någon gång i livet kommer jag våga det

Intressant med allas historier.

Jag är inte särskilt romantisk lagd alls, inte ens när det gäller film/litteratur. Så då kanske det krävs mycket innan jag (om jag ens) blir förälskad och då kanske det är mr right?

8# Det vet man aldirg om den man är kär är det rätte eller inte men däremot om du krävs mycket om du ska bli kär är det ju svårare för dig att leva i illusioner i alla fall.

#9 Precis, kanske något av en fördel där. Sen har jag en något skev syn på kärlek då i princip hela släkten haft enorm tur vad gäller den. De har alla träffat "den rätte" i tidig ålder och är fortfarande tillsammans med denne.

Även om jag inte är så romantisk av mig så bär jag ju den illusionen att det självklart ska bli så för mig med. Jag vet att det inte nödvändigtvis blir så, men det är vad jag antar…

Ja den där sjukdomen har man haft några gånger. Egentligen borde man spärras in och inte få lov att jobba eller träffa folk överhuvudtaget på ungefär tre månader. Det är den tid det tar för de där livsfarliga hormonerna att stilla sig och de rosa molnen att skingra sig.

#11 Sitta i karantän då?

# 12 - Absolut!