Det här var rena rama "grekiskan" för mig.

Kanske någon annan som vet bättre. Kan inget alls om sådant här, tyvärr.

Hade jag fått läsa klassisk grekiska hade jag kunnat svara, men det fick jag inte.

Ska forska i det.

Det vore jättesnällt!

Jag har läst latin och där lyder regeln som så att betoningen ligger på paenultiman om stavelsen är lång, och annars ligger den på antepaenultiman.

Jag har delat in orden i stavelser och det fetmarkerade är betoningen.

Stavelsen är lång om vokalen följs av två eller fler konsonanter, exempelvis su|per|bus, men det kan också vara naturligt lång som i na|tu|ra (om stavelsen är naturligt lång är det så jobbigt att det går inte att se.)

Splend|di|dus är exempel på antepaenultima.

Diftonger är alltid långa och har alltså paenultima.

Homeros och Dionysos är alltså paenultima enligt denna regel. Betoningen ligger på näst sista stavelsen i paenultima medan den ligger på tredje stavelsen från slutet i antepaenultima.

Om jag delat in stavelserna rätt (är osäker på vissa ord) så ligger betoningen här:

Ari|sta|gor|as (antepaenultima)

Mil|et|os (antepaenultima)

Pe|is|istra|tos (paenultima)

The|mi|sto|kles (paenultima)

Som sagt, detta är latinska uttalningsregler, men jag har för mig att det är något liknande inom grekiska.

Hoppas det var till hjälp, om inte annat så tyckte jag det här var jätteroligt.  Ni tycker väl att jag är galen, men grammatik är spännande!

Och om inte annat så är det ju en förklaring på när man ska använda paenultima/antepaenultima.

Ja, det verkar ju stämma på grekiska namn också!

Tack så mycket för snabbt svar!

Varsågod, språknörd som jag är har jag renskrivit alla latinanteckningar, så jag har dem lättåtkomligt.   

Tack för underhållningen, som sagt, grammatik är spännande och kul att lära ut.

Här får man verkligen lär sig mycket måste jag säga!

(Fast det här med gramatik var inte min starkaste sida i skolan direkt..)

#8 Jag absolut avskydde grammatik tills jag började med latin, det var en nödvändighet för att klara av språket, vet faktiskt inte varför, men det blev plötsligt hur kul som helst.

Och jag avskydde grammatik tills jag började läsa engelska på universitet. Det var särskilt en lärare där som var en sån inspiration. Jag lärde mig massor om människans sätt att kommunicera genom att studera lingvistik. Hade aldrig trott att det kunde vara roligt!

Nu förstår jag inte hur jag kunde tycka grammatik var tråkigt.

Jag förstår precis varför jag tyckte grammatik var tråkigt… I skolan trycktes skallen full med regler om språket. (Eller, i mitt fall, så försökte lärarna trycka min skalle full, inget fastnade som tur är.) Det passade inte mig.

På universitet handlade grammatiken om att studera och förstå språket, inte efterleva paragrafer. Och DET var intressant! Det är först efter den lektionen som alla läxor om substantiv och verb äntligen fastnat.

Jag tror mycket beror på hur entusiastisk läraren är. Tycker läraren själv att ämnet är snustorrt, ja då är det kört.

Jag läste ju latin på gymnasiet, och jag hade latinläraren i engelska och italienska också, det var bara spanskan jag hade en annan lärare i, så det blev ju en ganska så jämn språkupplevelse i dessa tre språk, tror att det kan spela in, men han älskade grammatik. Han tyckte det var det roligaste som fanns.

Men som du säger, det var först med latinet som vi började studera och förstå, och inte gå efter paragraferna.

Men jag kan inga svenska eller engelska grammatikregler, men det är de språk jag är bäst i också. Har alltid trott på att lära språk som modersmålet, även om engelska inte är modersmål. Musik och tevetittande är två bra hjälpmedel för att lära språk.

Instämmer helt i det ni säger om att mycket beror på vilken lärare man haft, och hur inspirerande de är och vill lära ut, på "rätt" sätt så att säga.

När jag läser vad ni skriver här i tråden, om det gramatiska, så blir till och med jag nyfiken och intresserad på nytt.  Det kanske inte är trots allt för sent för att lära en gammal hund sitta - (läs: att lära sig gramatik på nytt,trots sin ålder. )

Latin är ett jätteintressant språk tycker jag med.

#14 Så länge det finns vilja så finns det möjlighet  Latin är jättekul, saknar att få hålla på med det.

Asch, jag försökte följa de latinska betoningsreglerna och det blev bara fel. Jag måste fråga igen.

Om man känner igen långa stavelser för att de följs av två eller fler konsonanter eller har en diftong, varför betonas Homeros och Dionysos på penultiman? De måste ha en naturligt lång vokal på e respektive y?

Kan det förresten stämma att y alltid betonas? Jag kommer inte på något namn jag vet där y är obetonat, men jag är osäker.

Ja de är naturlånga, och då syns det inte att stavelsen är lång. Precis som "natura" som också är naturlång.

Jag vet inte hur det är med Y, men det är mycket möjligt.

Sen skulle betoningen kunna ha att göra med hur de stavas på grekiska, kom jag på, fast det är bara en teori.

Det finns förvisso bara en version av I ? (iota) och Y/? (ypsilon) , men det finns två olika E och två olika O.

Det finns E/e epsilon som uttalas som ett kort E och H/? eta som uttalas som ett långt E eller Ä. Den senare är en vokal.

O/o omikron är kort medan O/? omega är lång.

?µ???? = Homeros

????? = "Elenä" (Helena)

S????t?? = Sokrates

?????s?? = Dionysos

Okej, när jag tittar på det så kanske inte. De nog helt enkelt naturlånga.

Bra, den köper jag. Tack Pernilla för att du tar dig tid att leta information åt mig!

Ingen fara och nu kom jag på vad jag tänkte så där mitt i natten.  

Beroende på hur de stavas på grekiska så kan man se om de är naturlånga, om man använt eta eller epsilon, omikron eller omega.