Jisses, vilket skådespeleri… Eller brist på skådespeleri, kanske. I början av filmen trodde jag att det handlade om två galningar, för miner och kroppsspråk var så överdrivet.

Men sen föll jag för det! Det kändes som en liten tidsresa att se filmen. Undrar just hur det skulle se ut om man gjorde en stumfilmsremake av det idag?

Och så undrar jag, var det så teaterskådespelare agerade, eller är det en typisk filmestetik? Jag misstänker det senare.

Jag vet inte, jag har läst någonstans att när filmmakeriet började, så använde skådespelarna det de lärt sig från teatern. Å andra sidan, på teatern hade man ju ljud, så de överdrivna gesterna kanske inte behövdes där?

Tyvärr så kunde jag inte se mycket av filmen, eftersom det bara hackade för mig och flimrade en massa olika färger bara. Såg bara viss text ibland.

Fast jag har för mig att jag har sett denna variant tidigare. Och visst var de lite överdrivna med sitt skådespeleri förr.

Kanske det är som du Skogis säger, om att de måste överdriva sina gester för att ge handlingen mera liv så att säga.

Jag hoppas mitt förra inlägg inte lät för surt, det var i  så fall inte meningen. Filmen med det överdrivna skådespeleriet och allt blev väldigt fascinerande till sist. Och Nosferatu själv hade en otrolig närvaro!

Undrar om den hypnotiska musiken var skriven för filmen.

# 4 Ingen fara. Tyckte inte alls att ditt inlägg lät surt på något vis

Man lär få säga hur man tycker.

#5 Jag kände mig gnällig som började med att klaga på skådespeleriet. Filmen är sevärd!

Enda stumfilm jag kommer ihåg att jag sett förut är Gösta Berlings saga, med Greta Garbo bl.a, och Mauritz Stiller som regissör. Den kan jag verkligen rekommendera till den som gillar stumfilm. Matti Bye har skrivit ny musik till den, och det är fenomenalt gjort.

 Minns ju när man var liten och såg Helan och Halvan och Charlie Chaplin som stumfilm också.

Det här med stumfilm är ju faktiskt lite speciellt ändå, eftersom man får nöja sig med musiken och människornas kroppspråk i filmen. Så visst är de duktiga de som sysslade på med sånt.

Funderar på det där med musiken i filmerna, minns jag helt fel om den i början var live?

(Och ja, jag fattar ju att stumfilmer inte ens hade musik, så det står ju mellan inget ljud alls, eller live musik.)

Jag förstår hur du menar, man kan ju fortfarande ha en grammofon som står och spelar, så på det sättet kan man kanske bestämma soundtracket. Men jag tycker jag minns att det brukade vara någon som satt och improviserade på orgel till filmen?

Mitt minne är inte så tillförlitligt som jag alltid trott, så det kan vara inbillning.

Okej, ja så kan det ju också ha varit.

Står en del på engelska Wikipedia om stumfilm. Jag snabbläste lite, och det verkar som det var upp till lokala pianister och orkestrar vilken musik som spelades.

Jovisst var det så har jag också för mig, att det satt en snubbe nedanför filmduken och spelade piano, eller något annat annat instrument.

Då var det rätt… jag fick det i från någon gammal svartvit film om Frank Sinatras tid som trio-sångare. Minns inte vad filmen heter.